Elliots farväl av spädistiden...

Senaste veckan har Elliot tagit stora kliv både motoriskt och oralt. På den motoriska sidan har han börjat greppa saker. Synen är obeskrivlig när han ena stunden med knytna labbar viftar framför leksaken för att i nästa ha fått tag. När han väl fått det sitter den lilla saken fast som i ett skruvstäd och ska självklart in i munnen för det ultimata "testet". Han jobbar också på att vända från rygg till mage, men än så länge vaggar han bara fram och tillbaka som en skalbagge på rygg! Sedan har vi ju den fantastiska hoppgungan. Lilleman trotsar det faktum att armarna är placerade som i en tvångströja och hoppar för kung och fosterland. Han ser så gulligt lycklig ut när han blir placerad i den...Det orala stadiet har nu hottats upp och innebär inte enbart tugg på händer och luddiga leksaker. Smakportionerna har haft premiär. Enligt sedvanlig svenssonrutin och till BVC:s förnöjsamhet startade vi med potatis. Det mottogs bra från lille Elliots sida, dock utan grimaser till mamma och pappas besvikelse. Filmkameran var höjd men det enda som hände var att potatisen åkte in och ut för att till sist fastna på överläppen. Nu har han i tre hela dagar testat denna rova och fattat det här med att smaska och svälja. Ska nog bli en människa av honom också......

Ljuvliga morgonstund

Som den obotbara kvällsmänniska jag är har chocken fortfarande inte lagt sig över att med en bebis i huset tvingas stiga upp mellan kl.fem/sex på morgonen. Att stiga upp tidigt för att ge sig iväg hemifrån är på något vis inte lika tortyrlikt som att stiga upp för att Elliot helt enkelt bestämt att det är dag! Oftast sover han i sin spjälsäng bredvid vår säng och när hans drömmar tagit slut hör man de där små kontaktförsöken från hans lilla näste. Det är då blodet fryser till is i mina ådror och jag under en millisekund ångrar hela bebiskarusellen. Med tungt huvud och betydligt tyngre ögonlock svänger jag mina lurviga över sängkanten och acceptera bistert mitt kall.....ända tills jag står lutad över Elliot och han ger mig det varmaste,sötaste ,ljuvligaste, mumsigaste, underbaraste leende....Då bara älskar jag den tidiga nya morgonen. Nu förstår jag vad andra menar när de säger att ens hjärta smälter! Det är nästan så att jag får torka golvet efter mitt rinnande uppmjukade hjärta. Kommer aldrig att se mig mätt på min sons härliga leende.....*älskar för alltid*....

Veckans tistel...

...går till Lidl:s toalettpapper, totalt obrukbart....grrrrr!

Måndagslogg

En vanlig måndag går mot sitt slut. Elliot har skrikit mer än vanligt och jag hade karaktär nog att slänga resterna från kladdkakan jag bakade i helgen! Imorgon fyller Niklas 37 år.Blir väl en liten sång på morgonkvisten, om jag orkar brer jag en ostmacka till honom också.....ska klura ut något mer hurra hurra-aktigt till kvällen.

Ännu en helg till ända

Trots eller ska jag kanske säga på grund av att jag skräpar runt i veckorna med titeln föräldraledig är fredagsglädjen över att helgen kommit obeskrivlig. Det är nämligen då jag bland annat får min efterlängtade sovmorgon! Det är då jag kan få duscha,dricka kaffe, läsa bok, ta en promenad ....och störst av allt...göra det helt för mig själv och utan avbrott!

På fredagen blev det soft med god mango chutney kyckling (recept snott från min mysiga plastsvärmor), som vanligt var det usel tv-tablå men lyckades ändå slå hål på några timmar framför tv:n varvat med blöjbyten, matning och x antal barnsånger. Elliots favorit är just nu "Här kommer herr gurka"...fattar fortfarande inte varför de har strumpor men inte skor??!! Sedan somnade jag skönt in till vetskapen att efter klockan sex på morgonen är Niklas enväldig föräldrar åt vår lilla bebis..

På lördagen var vi på visit hos min vän Jessica med familj. Vi lyckades slänga i oss lite käk...hör och häpna...samtidigt!! Mysigt och gott var det. Tror att Elliot är lite blyg för tvillingtjejerna för han snackade inte så mycket med dem ;-). På kvällen somnade Elliot vid nio och då passade jag och Niklas på att lyxa oss med ett skumbad och en varsin kall öl, jag drack upp min lååångt före Niklas och deklarerade att jag alltid varit bättre på att dricka än han...Vet inte om det räknas som en bedrift eller bara anses tragiskt ?! Rena och skrynkliga mumsade vi sedan på kantarelltoast och mös framför tv:n.

Idag (söndag) åkte vi till barnens hus och införskaffade en hoppgunga till E.. Underbara unge,bredare leende än det han la av när vi satte honom i den har jag nog inte sett. Dessvärre är han typ en millimeter för liten för den (läs skavsår under armarna)men snart så blir det hoppa av.

För övrigt har jag tagit uppehåll i mitt sunda leverne denna helg. Det innebär att jag frossat i choklad och chips....ska nog går finfint det här med att gå ned i vikt ;-)

Man får visst en ny kropp.....

...när man fött barn. En liten fin inte så jätteskojig bonus lixom. Kissemissen Smilla är dock nöjd, hon har ju fått sig en ny favoritkudde i min sladdriga buk :-O. När jag i början av sommaren glatt tog fram mina finfina sommarbraxer förbyttes förnöjsamheten snabbt till ett mindre gråtkalas när jag till min förskräckelse bara kunde kränga upp dem till knäna! Eftersom jag känner att gravidbyxorna är lite smått pinsamma att strutta runt i har jag konstaterat att det enda rätta är att bränna fläsket helt enkelt..... Men hur i hela universums oändlighet ska det bli möjligt för en soffpotatis som mig?? I snart 32 år har jag ätit chips och pillat mig i naveln, går det att lära en sån som jag att sitta fint? Svaret ligger nog inte för mina fötter utan snarare i framtiden och denna vecka har ett litet steg tagits mot förbränningen.....I fyra hela dagar har jag överlevt utan socker eller annat snask, det får nog betraktas som ett personligt rekord. Nästa steg blir väl att röra lite på mig också, men det får bli en annan gång......Suck vad sugen jag blev på nåt nu, får väl ta ett äpple och suga på det hela kvällen!

Fortsättning följer................

Elliot

Du kom med våren en natt i april ,och aldrig hade jag kunnat föreställa mig vad det innebar....

All smärta och allt lustgasrus försvann när du bokstavligt talat flög ut och kletig och dann las på mitt bröst. Jag blev så kär så kär. Grät över hur söt och liten du var, torkade tårarna och grät lite till över ingenting...

Nu är du tre och en halv månad, du ler och jollrar och gör mitt hjärta varmt.

Att moderskärlek skulle ramla över en i samma stund som ett barn föds är nog få förunnat, det tar tid att lära sig älska det nya.Efter några dagar hemma dalade den första blinda förälskelsen och verkligheten stack hål på min lilla rosa bubbla. Ibland har jag misstrott min egen förmåga till att kunna bära och leda dig genom livet, ibland har jag kännt mig som en förädare gentemot dig...för det är ju inte så att DU valde att bli född, det är vårat verk! Hur skulle jag kunnat ana hur det verkligen känns att hålla sin egen son i famnen...all kärlek,all frustration, alla motstridiga känslor och den besvärande frågan "är du verkligen min?". Hur skulle jag kunnat ana hur trött man faktiskt blir av att stiga upp varannan timme nätterna igenom. Ibland har jag kännt mig helt tom och velat ge upp....men långsamt har dimman lättat och äntligen ser jag dig min älskade Elliot, min son...gjord av kärlek och äntligen har jag fått röra vid det som kallas moderskärlek!

Nu har jag en känsla av att det är värt alla vaknätter och omänskligt tidiga morgnar, det är värt all tinnitus och kräklukt. Du är det värdefullaste vi har!

Välkommen till världen underbara fina du...

P.S Kanske att jag klockan fem på morgonen när Elliot vill stå och hoppa i min famn känner lite men bara lite att det just då inte är värt det....men bara jättelite D.S