Elliot

Du kom med våren en natt i april ,och aldrig hade jag kunnat föreställa mig vad det innebar....

All smärta och allt lustgasrus försvann när du bokstavligt talat flög ut och kletig och dann las på mitt bröst. Jag blev så kär så kär. Grät över hur söt och liten du var, torkade tårarna och grät lite till över ingenting...

Nu är du tre och en halv månad, du ler och jollrar och gör mitt hjärta varmt.

Att moderskärlek skulle ramla över en i samma stund som ett barn föds är nog få förunnat, det tar tid att lära sig älska det nya.Efter några dagar hemma dalade den första blinda förälskelsen och verkligheten stack hål på min lilla rosa bubbla. Ibland har jag misstrott min egen förmåga till att kunna bära och leda dig genom livet, ibland har jag kännt mig som en förädare gentemot dig...för det är ju inte så att DU valde att bli född, det är vårat verk! Hur skulle jag kunnat ana hur det verkligen känns att hålla sin egen son i famnen...all kärlek,all frustration, alla motstridiga känslor och den besvärande frågan "är du verkligen min?". Hur skulle jag kunnat ana hur trött man faktiskt blir av att stiga upp varannan timme nätterna igenom. Ibland har jag kännt mig helt tom och velat ge upp....men långsamt har dimman lättat och äntligen ser jag dig min älskade Elliot, min son...gjord av kärlek och äntligen har jag fått röra vid det som kallas moderskärlek!

Nu har jag en känsla av att det är värt alla vaknätter och omänskligt tidiga morgnar, det är värt all tinnitus och kräklukt. Du är det värdefullaste vi har!

Välkommen till världen underbara fina du...

P.S Kanske att jag klockan fem på morgonen när Elliot vill stå och hoppa i min famn känner lite men bara lite att det just då inte är värt det....men bara jättelite D.S