Som den obotbara kvällsmänniska jag är har chocken fortfarande inte lagt sig över att med en bebis i huset tvingas stiga upp mellan kl.fem/sex på morgonen. Att stiga upp tidigt för att ge sig iväg hemifrån är på något vis inte lika tortyrlikt som att stiga upp för att Elliot helt enkelt bestämt att det är dag! Oftast sover han i sin spjälsäng bredvid vår säng och när hans drömmar tagit slut hör man de där små kontaktförsöken från hans lilla näste. Det är då blodet fryser till is i mina ådror och jag under en millisekund ångrar hela bebiskarusellen. Med tungt huvud och betydligt tyngre ögonlock svänger jag mina lurviga över sängkanten och acceptera bistert mitt kall.....ända tills jag står lutad över Elliot och han ger mig det varmaste,sötaste ,ljuvligaste, mumsigaste, underbaraste leende....Då bara älskar jag den tidiga nya morgonen. Nu förstår jag vad andra menar när de säger att ens hjärta smälter! Det är nästan så att jag får torka golvet efter mitt rinnande uppmjukade hjärta. Kommer aldrig att se mig mätt på min sons härliga leende.....*älskar för alltid*....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Respons är alltid kul, speciellt från en som du!